”Swish” sa det bara och så kunde vi trolla pengar från en telefon till en annan. Att dela upp den där pizzanotan med kompisarna i skateparken hade varit så mycket enklare om den magin fanns till hands då. Jag vet inte hur många hundralappar jag har att inkassera från forna vänner, eller hur många jag är skyldig. Att lösa skulder med knöliga tjugolappar och lös växel med mynt som inte längre finns var lika delar komiskt och kaotiskt. Men man vänjer sig. Det gjorde man.
Jag minns när jag fick mitt första bankkort, grönt och silvrigt i böjbar plast, mitt namn i utstående metallimitation. Jag köpte väl en isglass vill jag minnas. ”17 kronor tack” sa kassörskan och jag, kanske 10 år gammal, drog mitt kort. Det plingade till och maskinen spottade ut ett kvitto som jag tackade nej till. Känslan var varken storslagen eller särskilt futuristisk, bara lite konstig. Jag hade betalat med osynliga pengar. Men två veckor senare kom det inget kvitto ur den där maskinen. Mina osynliga pengar var slut. Det var en varm sommar, jag köpte massor med isglass och det är svårt att hålla koll på osynliga pengar som försvinner när man är 10.
Jag var 18 år när jag och mina kompisar bokade vår första föräldrafria utomlandsresa. Destinationen var Rhodos och flyg- och hotellkostnaderna landade på tiotusentals kronor. Känslan var stor. Men också lite läskig när jag satt där och klickade ”Appli 2” på min bankdosa och matade in ett långt nummer. En summa norr om 25 000 kronor soppades från mitt konto. Bara hälften av mina vänner hade överfört sina andelar. De tar ju ett tag för pengarna att färdas genom cyberrymden från ett konto till ett annat.
Väl på plats i Grekland förundrades vi över mycket: hur havet var varmare än duschen, hur brödet serverades med smör i portionsförpackning, hur nattlivet inte började förrän efter midnatt. Men också över att det fanns ställen där man inte kunde betala med kort. Hemma var det tvärtom, här hade ”Vi tar inte emot kontanter”-skyltar började dyka upp utanför caféer och affärer. Hade jag bara då vetat om den knappt hörbara teknologismäll som snart skulle rucka på hela betalvärlden där hemma. Då hade jag väl skrattat.
Jag önskar att jag mindes dagen då allt förändrades, dagen då det sa ”Swish” och allt det där krångliga: Carl Von Linnés blåa ansikte på hundralappen, femtioöringen som alltid gömde sig, bankdosor med för små knappar, osynliga isglasspengar och eviga gruppchattar om vem som är skyldig vem – blev till nostalgi. Men det gör jag inte.
Jag lider av samma blackout som många andra. Det är ofta så när den där vardagsomvridande teknologin som förändrar allt dyker ner och tar en tugga av livet; normalläget förskjuts obemärkt. Vi minns väl inte första gången vi använde Google till gagn för Gula Sidorna. Vi minns inte nedslaget när CD-skivor blev till Spotify. När vi slutade fråga om lösenordet till Wi-Fi för att det bara fanns där. Vi vet att det hände, men stunden förblir obskyr.
Någonstans i den förföriska strömmen av tyst teknik kom också Swish. Och det nya normala blev en siffra, ett namn, ett svep med tummen. Ett sekundrama helt utan dramatik. Samma diskreta revolution svepte över allt det där som förr krävde blanketter, telefonköer och långdragna möten på banken. Att låna pengar har blivit en digital process, en viskning. Det finns knappar för det nu. Kalkylatorer, räntevyer, godkänn med BankID. Samtidigt har något så laddat blivit både säkrare och mer tillgängligt, på en och samma gång.
Men denna stillsamma modernisering av allt som berör ekonomi – skulle jag snart inse – var exklusiv för Sverige.
Jag studerade mitt sista år på universitetet utomlands, i Edinburgh, Skottland. Det skumpiga Ryanair-flyget till de brittiska öarnas östligaste historiearv var en tidsresa, en teknologisk regression som gav mig många insikter. Jag var 28 år när jag landade.
Här var husfasaderna täckta av sot, pubskyltarna målade för hand och varmvattenrören löpte utanpå byggnaderna som ådervärk. På bussen betalade man med kontanter. Jämna pengar, inga kort, inget Swish, inget Apple Pay. Det blinkade ingen QR-kod vid dörren, hos bagaren, frisören eller i vintagebutiken på hörnet. Aldrig någonsin.
Jag minns när jag och mina nyfunna vänner, tre britter och två typer från landet USA, skulle dela en restaurangnota. Bland vana blickar, prasslande sedlar och någon som reste sig för att be om papper och penna från personalen, insåg jag: här finns inget Swish. Bara plånböcker i skinn och sedlar med drottningar på.
Mina vänner fick hjälpa kyparen att dela upp notan, pund hit och cent dit. Fyra miniräknare låg och blänkte mot den nytorkade bardisken. Som den jantelagspräglade svensken jag är höll jag mig i bakgrunden och förväntade mig att den febrilt kalkylerande kyparen skulle få nog och ryta något vasst när som helst. Men det utspelet kom aldrig.
Det var då det slog det mig, där jag stod bland matos, fuktiga menyer och skarpa dialekter, och tittade på britterna, amerikanerna och den tålmodiga kyparen – att jag egentligen tittade på mig själv och mina vänner i skateparken. När vi delade upp pizzanotan.